Jorden runt-utmaningen, stopp #3, del 1

Då har jag läst klart A Game for Swallows – to Die, to Leave, to Return av Zeina Abirached som var en av böckerna i Lyrans stopp i Asien. Jag hade faktiskt inte en aning om vad det var för typ av bok, så jag blev rätt förvånad när jag packade upp bokpaketet och insåg att det var en bok i serieformat. Tidigare har jag bara läst en bok i det här formatet och det var Persepolis av Marjane Satrapi. Kände mig lite djärv och nöjd måste jag säga när jag plockade upp A Game… ur datorväskan på tåget i går morse. Mycket roligt att läsa något lite annorlunda (jag gillar verkligen den här jordenruntresan!).

Mitt första intryck var svärtan. Och då inte den innehållsmässiga svärtan utan hur kolsvarta bilderna är. Hela boken, nästan i alla fall, utspelar sig under några timmar en kväll i krigets Libanon och den förmedlar en klaustrofobisk känsla. De svarta bilderna, oron, den malande väntan, oron, det låtsat normala, oron, gemenskapen, oron – allt genomsyras av både denna färg och instängdheten.

När jag började läsa tyckte jag inte att boken var så värst bra, det måste erkännas. Men nu när jag har läst ut den så är jag fascinerad av hur mycket hon har lyckats få in i denna berättelse. Sannolikt minst lika mycket som om den hade varit omvandlad till vanligt romanformat.

Nu har jag alltså läst två stycken serieromaner/grafiska romaner och blivit positivt överraskad över dem båda. Från Persepolis är det handlingen jag minns, från The Game… kommer det att vara känslan. Imponerande arbete.