Litterära sällskapet

I julklapp fick jag ett medlemskap i NKs litterära sällskap samt en fint inslagen bokhög med de böcker som var aktuella att diskutera under våren.

Först ut var Malin Persson Giolitos Störst av allt (som jag läst sedan tidigare och skrivit om här) och i måndags var det dags för första träffen. Eftersom jag gick själv var det lite pirrigt, vad skulle det vara för slags publik, vad skulle det vara nivå på diskussionerna och inte minst, vad skulle jag kunna säga om en bok som jag verkligen inte tyckte om? Efter ett glas bubbel satte vi oss och under ledning av Denise Rudberg och Mikaela Bley drog så diskussionerna igång. Det var en ganska blandad publik om än med en klar kvinnlig majoritet och det var faktiskt kul att höra vad de andra, som till största delen uppenbarligen gillade boken, hade att säga och det gav mig en hel del tankeställare. Det ändrade inte mitt intryck av boken men många trådar och vinklingar hade jag inte tänkt på tidigare. Hela diskussionen gav mig också lite upplag till saker vi kan diskutera i vår egen lilla bokklubb. Nu ser jag fram emot att läsa nästa bok i högen inför nästa träff som är i februari.

Jag måste säga att det här var verkligen en jättekul idé och ett synnerligen trevligt genomfört arrangemang. Kan vara så att två glas vin på fastande mage gjorde mig överdrivet positiv men jag tror faktiskt inte att det var det som spelade in 🙂

Hennes nya namn

Jag läste Min fantastiska väninna i våras och var förvisso inte lika exalterad som de flesta andra men jag tyckte den var tillräckligt bra för att köpa del två i serien. Bestämde mig snabbt för att ta en medveten paus mellan böckerna för jag tyckte den första var väl kompakt och nästan svårläst pga layouten (läser serien på engelska, kan vara annat utseende på den svenska varianten). Nu bestämde jag mig för att det kunde vara dags så Hennes nya namn fick följa med upp till fjällen över nyår med bara en redan påbörjad bok i sällskap, allt för att säkerställa att jag verkligen skulle läsa den.

Hennes nya namn tar över mer eller mindre direkt där den första boken slutar. Lila är gift med Stefano (olyckligt förstås – verkar inte finnas några lyckliga relationer i deras värld) och Elena går vidare på det akademiska spåret. Ofta kan andra boken i en serie vara sämre än den första för att sedan ta sig igen i del tre men så är inte fallet här. Hennes nya namn är rappare, lättare att läsa, mer handlingsorienterad och, inte minst, den innehåller inte så fruktansvärt många personer.

I den här boken står kärleksrelationerna mer i centrum än själva vänskapsrelationen mellan Lila och Elena, något som sannolikt bidrar till den lite luftigare stämningen i historien. De står inte varandra lika nära till vardags som förr men bandet finns ändå kvar trots allt som händer. Och här har vi väl den ”lilla” detaljen kring Nino som skapar det som i mångt och mycket driver utvecklingen av historien framåt. Hur kan Lila göra så mot Elena? Å andra sidan är det de här sakerna som gör historien till en bra historia. Vi pratar verkligen inte om några platta karaktärer här, det blandas gott och ont, högt och lågt om vartannat hos huvudpersonerna. Även hos sidokaraktärerna skildrar Ferrante ytterst mänskliga drag och styrkor/svagheter och sammantaget är det det som är den allra största behållningen av boken.

Om någon undrar så kommer jag förstås att läsa del tre och fyra också men återigen kommer jag att lägga in en liten paus mellan böckerna. Kanske inte behöver bli så lång som mellan del ett och två men tippar på att jag läser nästa till sommaren ungefär.

  • Betyg: 4/6
  • Utmaningar: Kaosutmaningen #8

#kyla

Barnen från Frostmofjället, The Terror, Sunnanäng, vårt hus innan nya värmeanläggningen… det finns gott om kyliga platser både i och utanför litteraturens värld. Lägg sedan till all kyla som på en mer bildlig nivå genomsyrar världen idag. 

Det är väl då tur att det finns bra böcker, goda vänner, ljumma sommarvindar och varma barn som helst vill ligga tätt tätt tätt intill hela natten. 


#vintermedkulturkollo