Jag var för trött igår kväll för att svara på fredagsfrågorna så de kommer nu istället.
- Vad är hemma för dig, förutom där du faktiskt bor? Hemma hos mina föräldrar. Det är 31 år sedan jag flyttade därifrån men visst känns det fortfarande som hem när jag kommer dit.
- Vad kan en gäst alltid lita på att du har hemma? Te och mjölk. Kaffet kan däremot vara slut ibland.
- Vad är ett kännetecken för ditt hem? Ganska stökigt men man är alltid varmt välkommen!
- Vad är något som fått följa med från tidigare boenden? Min säng har jag haft längre än jag vågar berätta. Men nu är det dags för en ny, jag ska beställa den när semestern är slut.
- Hur hamnade du där du bor? Vi hade bestämt oss för att ta det vi hittade först, en större lägenhet inne i stan eller hus i villaförort. Huset hittades först. Att det blev det här området var pga det är ett mycket trevligt område precis vid både hav och skog samt en blandning av stora och små (eller mindre stora) hus, uppvuxet och lummigt sedan länge och dessutom kuperat vilket jag har insett att jag gillar. Vi hade varit hos kompisar här ute tidigare och det kändes liksom bra i magen. Ett val jag idag inte ångrar även om det var tufft i början och det tog ett bra tag till dess jag började trivas (och slutade sakna Vasastan).
Tant Augustas tekopp 
nja, har nog inte längtat till föräldrarna sen jag flyttade hemifrån… jo, något drickbart finns det, te och kaffe, de vuxna barnen tittar ju in då och då, de bor nära, barnbarnen plockade bär i trädgården senast de var här. Vi köpte också den första tomten vi såg, förstod inte då att det var ”världens centrum” med bra bussförbindelser och annat 🙂
Nä, jag har inte heller längtat ”hem” till föräldrahemmet. Att jag längtade tillbaka till Vasastan berodde nog på att jag bodde där i 15 år. Flyttade dit efter universtietet och bodde sedan i tre olika lägenheter i de kvarteren.
Vi hade också en himla tur med läget på huset. Vi hade inte alls, denna mörka marstisdag då vi tittade på huset, fattat hur nära både kommunikationer och idrottsplatsen vi skulle bo – båda en höjdare när man dels jobbar så man måste pendla, dels ha barn som spelar fotboll 🙂
Du är alltså en riktigt stadstjej från början! Det är jag också, men när jag väl ”hamnade” på vischan när vi köpt vandrarhem och värdshus i världens ände, så får ingen människa mig tillbaka till stan! Problemet är snarare att jag blir mer o mer folkskygg…Trevlig helg!
Född och uppvuxen i Västerås, fyra år i Linköping och sedan 15 år i Vasastan i Stockholm innan vi flyttade ut till huset. Jag har länge tänkt att vi skulle sälja huset och flytta tillbaka in till stan när barnen är utflugna men jag vet inte jag, det är ju rätt skönt att bo här ute inte minst sedan vi skaffat hund (och det är helt legitimt att jobba hemma och inte behöva pendla varje dag).
Det är onekligen intressant med vad ett hem är och står för och att vara eller inte känns sig hemmastadd. Kan ju växla också över tid, iaf har det varit så och är för mig. Hade/har perioder när jag inte känt mig hemma på vissa ställen, även där jag är född och varit en hel del. Det har ju med så mycket olika saker att göra. Ett hem vara så mycket mer än där man bor. Föräldrahemmen har jag känt och känner hemkänsla för, i olika hög grad.
Bilden är superfin. Bor ni så vackert? Wow-känsla!
Ja, vi bor fantastiskt fint 🙂 . Tyvärr inte med strandtomt så vi kan se vattnet men bilden är tagen från en av standardkvällspromenadstråken med hunden.
Jag trivdes superbra i vår sista lägenhet inne i stan där vi bodde en massa år men jag tror faktiskt att det är först nu som jag verkligen känner en hem-känsla i mitt boende. Huset är ju bara vårt och vi renoverar så sakteliga så att det blir som vi vill ha det.
Vilken vacker bild! Där skulle jag gärna sitta och låta tankarna flyga och fara.
Ja, det är skönt att ha nära till naturen. Idag satt jag på en klippa i skogen och tittade ut över en sjö – det blir som ett lugn i själen.
Ni hade tidigare varit där och det kändes liksom bra i magen… då viste ni ju 🙂 Talande vacker bild.