För ett år sedan hade jag aldrig, aldrig, aldrig kommit på tanken att ge mig ut på en löptur med två tennispappor som jag knappt känner (och med knappt menar jag att den ene vet jag inte ens vad han heter, den andre vet jag i alla fall både vad han heter och var han bor). Aldrig. Men många träningstimmar har förflutit sedan dess och självförtroendet har stärkts, så när tjejerna spelade tennis gav vi oss ut på en tur. Behöver jag säga att jag slog personbästa på 5 km – på trailunderlag?!? Efter 5 km lät jag dem dock springa i förväg och tog de sista 1,2 km i ett något lugnare tempo. Nu är jag mycket trött och mycket nöjd.
Lyckades dock, typiskt nog, vricka till foten bland alla rötter, stenar och lera. Men några voltaren ska väl få den smärtan att försvinna + att jag nu tänker lägga mig i soffan med Lillan och vila någon timme. Lånade Oscar Levertins vänner av Martina Montelius och Och så var de bara en av Agatha Christie på bibblan efter löpningen och en av dem får nog följa med till soffhörnet. Båda är på kortlån så det gäller att börja omgående.
Tant Augustas tekopp 