Precis på håret, men strax före midnatt den sista november läste jag ut Man av Kim Thúy, så jag hann med att lämna Asien på utsatt tid. Nu var det knappast vad jag skulle vilja kalla en ansträngning att läsa denna bok. Att den blev i sista stund var helt och hållet beroende på att jag valde andra böcker före i vetskap om att den här inte skulle ta så mycket tid i anspråk.
Och den gör inte det. Tar tid i anspråk alltså. Men den tid den tar är synnerligen väl investerad tid för läsaren. Jag tyckte Ru var en otroligt bra bok men jag undrar nästan om inte Man är ännu ett snäpp bättre. Språket är så sagolikt vackert, sidorna är så vackra och även om alla människor inte är vackra så ligger det ändå något vackert i beskrivningen av dem och detta nätverk av relationer och historier som bygger upp romanen.
Det här är en kärleksroman som täcker kärlek till föräldrar, kärlek till barn, kärlek till en man, kärlek till sin historia, kärlek till sitt land/sina länder, kärlek till mat, kärlek till vänner. Det finns, precis som i Ru, mörkare passager även i den här boken men tack vare Thúys språkliga hantering av dessa blir de inte jobba eller otäcka, man mer förnimmer dem utan att för den skull inte förfasas över det som beskrivs. Men även detta blir som poesi och det är en sann fröjd och läsglädje att följa den här kvinnan genom hennes liv. Hoppas verkligen att ytterligare böcker kommer ut på svenska av Thúy då jag förstod av baksidestexten på boken att det här är hennes tredje bok.
Stort tack också till en fantastisk översättning, att få det svenska språket att flyta så vackert och så självklart är en bedrift.
Läs!
Tant Augustas tekopp 