Kära nån vad tiden går. Inser ni att det är midsommar om fyra veckor?!?! Allt som ska göras innan dess… inte undra på att jag får både huvudvärk, sömnstörningar och inte kan äta. Men i sommar, ojojojoj vad jag ska koppla av då. På allvar. Vara med barnen. Prata med min man. Vara ute. Springa. Läsa halva nätterna. I fem långa veckor. Det ni. Det kan bara bli bra. Oavsett vad vädergudarna bestämmer sig för. Så det så.
Osloresorna är inte bra för mig… Lägger mig nu med dubbel dos av Citodon och något annat piller jag fick av doktorn som är nattgäst i natt här hemma. På återläsande i morgon.
94 sidor in i boken och jag känner mig varken mordisk eller självmordsbenägen. Vilket känns bra ur oändligt många aspekter… Återkommer om någon dag då boken är färdigläst.
Go Sookie!
Verkar vara sist av alla i den här delen av vårt lilla cyberspaceuniversum med att läsa The Fault in our Stars av John Green. Det var mitt bokval till senaste bokklubbsträffen och någon av medlemmarna var minst sagt tveksam till det faktum att vi skulle läsa en ungdomsbok. Men sagt och gjort, reglerna i bokklubben säger att vi turas om att enväldigt välja bok så det var bara för fru S att bita ihop.
Alla här har ju läst den så det är inte så stor idé att skriva om innehållet men däremot ett par ord om hur den är skriven. Vi kom överens om att ge den 7 poäng på en 10-gradig skala och då var nog jag den som var mest tveksam. Kan bero på att jag hade skyhöga förväntningar medan de andra aldrig tidigare hört talas om den. Det som ändå, för min del, höll den på den relativt höga betygsnivån var den var skriven i en sådan positiv anda, den grottade aldrig ner sig i eländet och sorgen som hela tiden var närvarande. Den blev heller aldrig sockersöt, till exempel blev ju Amsterdam som det blev, inte en rosenskimrande resa med alla svar givna, utan en resa som var rätt frustrerande och aldrig blev svaren som Augustus och (främst) Hazel sökte givna. Ett inte helt vanligt inslag.
Grät floder på slutet. Förstås. Upptäckte halvvägs genom boken att jag läste den med ungdomarna i fokus utan tankar på hur jag skulle känna om det vore mitt barn. Så snart den upptäckten slog till fick jag ju en klump i magen så för att kunna härda ut resten av boken såg jag strängeligen till att inte tänka i de banorna igen.
Och hon som var tveksam? Jodå, hon tyckte den var otroligt bra. Så bra att hon fått sin man att läsa den också. Ibland är det bra att gå utanför sin komfortzon i litteraturens värld. Precis som jag gjorde när jag läste Stål och fann den överraskande bra, misären till trots.
Kände att ett litet genrebyte var på sin plats efter Augustus och Hazel så jag tog fram Huset vid havets slut av Elly Griffiths ur bokhyllan. Snabbläst, lättläst och en småpluttring handling. Gillas mycket. En mänsklig huvudkaraktär som går att känna igen sig i. Det kan man annars knappast säga om de vanliga standardkaraktärerna i deckare. Nackdelen är ju då förstås att boken läses väldigt snabbt, ingen njutning att dra ut på. Men det kan jag leva med.
Hm, missade ju jerkan förra veckan pga livet i allmänhet men nu så, nu är jag redo för veckans upplaga. Frågan för veckan är Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?
Har faktiskt inte klickat hem något på ett tag, tegelstenen jag lever med nu räcker både länge och väl… Jag har dock varit på Pocketshop och köpt sista boken om Sooke Stackhouse som ska påbörjas ikväll. Men frågan gällde ju klickandet och eftersom jag inte klickat hem något så svarar jag på delfråga två istället. På inköpslistan för nästa adlibrisbesök står följade: Crime School av Carol O’Connell (senaste Mallory-boken. Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan jämföra denna serie med milleniumtrilogin, de är ljusår ifrån varandra – till Mallorys fördel….), Känslan av död av Elly Griffiths samt A Dance with Dragons av George R R Martin. Sommaren närmar sig och därmed också deckarsuget. Martins bok gäller det att läsa medan jag är inne i miljöerna, måste få reda på hur det går härnäst. Att de två sista böckerna ännu inte är utgivna väljer jag att förtränga för stunden.
Vore roligt att uppgtäcka några nya deckare till sommaren. Har blivit tipsad om Linwood Barclay så han ska i alla fall definitivt ges ett försök. Tips någon?
Idag har jag och en kompis varit på stan för att shoppa loss med hjälp av varsin personal shopper. Mycket laddade började vi med en “intervju” där de frågade oss om vilken typ av kläder vi var ute efter, vad vi tycker om, vad vi inte tycker om, vilka storlekar vi har, vilken budget vi hade, hur gamla vi är, vad vi jobbar med etc. Misstänker att det var där någonstans det gick fel. Båda har vi fyllt 40… I mina ögon är detta inte något som automatkvalificerar för tantkläder men det tyckte uppenbarligen båda tjejerna som skulle hitta något nytt åt oss. Slutade med att vi förvisso gick hem med varsin kasse men jag kommer att lämna tillbaka det mesta. Egentligen var det bara två toppar jag tyckte om, men kände mig ändå förpliktigad att handla de där “kanske-kläderna” också.
Nåväl, vi fick många goda skratt, en mysig lunch och en lördag på stan i lugn och ro, bara det är ju värt mycket. Och garderoben får jag väl ta tag i på egen hand antar jag. Hade ju hoppats på att kunna stryka punkten kring den matchade garderoben på min saker-jag-skulle-må-bra-av-att-göra-lista men vad sjutton, det finns viktigare saker 
.
Nu skapade jag ju inte den här bloggen för att älta mina känslor kring mitt jobb men inser att det faktiskt känns lite lättare när jag får skriva lite om det. Finns ju inga regler för vad man får och inte får skriva på sin egen blogg (i alla fall inga regler som rör mina ytterst rumsrena och politiskt korrekta problem i min lilla i-landsbubbla) så jag ältar lite till 
.
Har haft ett riktigt tufft samtal idag med en medarbetare och i morgon väntar ett till. Det är säkert sådant här som på något sätt är utvecklande i min chefsroll men jag vete sjutton jag. Jag gillar på ett sätt att ha personalansvar men jag tror att det som gör att jag i många fall gör ett bra jobb i den rollen är detsamma som gör att jag kanske inte borde ha just ett sådant ansvarsområde. Allt går in under huden på mig och jag mår dåligt av svåra beslut och tuff feedback, sådant som jag inte bara kan stänga av när jag slår ihop datorn och går hem.
I den tillvaro vi lever i så ska allting bara bli bättre och bättre och man ska avancera uppåt och framåt. Är inte så säker på att det är det jag vill. Kanske ska jag i stället nöja mig med att ha provat på det här och konstatera att jag hellre vill ha ett jobb där jag har tio bollar samtidigt i luften i stället för trettio (optimalt vore väl en enda stor lättfångad boll men sådana jobb är jag högst osäker på om de existerar). I sommar. I sommar ska jag filosofera över meningen med livet. Fram till dess ska jag överleva.
