S-27
Ikväll sprang jag 2 km trail för första gången sedan förra sommaren. Lugnt och mjukt. Jag som alltid har sagt att jag egentligen inte tycker om att springa blev alldeles lycklig av de 2000 metrarna. Tänk om ryggen kan klara av att börja springa igen. Då ska jag aldrig mer klaga på löpningen. Aldrig.
För att verkligen njuta av tillfället (vem vet hur många fler gånger det blir) så badade jag i en skogssjö efteråt. Lite svalt men fullt simbart.
Tänk att något som jag gjorde flera gånger i veckan tidigare, utan att reflektera nämnvärt över det, nu är något som känns snudd på ouppnåeligt. Ni som inte har en trasig kropp, njut av friheten som smärtfrihet innebär.
Tant Augustas tekopp 
Jag tror inte att de med smärtfri kropp förstår vilken gåva det är. Det tas för givet.
Ja, så är det ju och det är rimligt. Men själv har jag börjat tänka också på när jag inte har ont och bli tacksam för det.
Samma här, men det är en sällsynt känsla🫣
Håller med Eva! Smärta har jag haft mer än vanligt av i år, smärtfri längtar jag efter att vara!
Stackars, stackars dig. Det är hopplöst att alltid ha ont. Hoppas innerligt att du ser ljuset i tunneln.
Håller med! Njut för böveln!
Och även när man har ont kan man sända en tacksamhetstanke. Jag brukar tänka tillbaka på ett tillfälle när jag sprang förbi några kvinnor klädda i burka och reflekterade över att de kvinnorna sannolikt inte kommer att dra på sig löparskorna och ge sig ut i skogen. Jag kan i alla fall röra mig fritt, om än med smärta.