Kentukis

Det här mina vänner är en väldigt, väldigt intressant bok. Den nya trenden är att antingen köpa ett litet gosedjur på hjul som följer med dig dit du går och ser och hör allting du gör, eller att vara ett litet gosedjur på hjul som följer efter en för dig vilt främmande person någonstans i världen. Du väljer alltså om du vill iaktta eller bli iakttagen men du kan inte välja vem du har på andra sidan. Det här blir en megasuccé och naturligtvis finns det personer som tjänar pengar på att vara gosedjur och sedan sälja kontrollen av dessa vidare när man vet vilken slags miljö djuret hamnat i.

Vi får följa både dem som har köpt en kentuki och de som sitter vid sin skärm och ser allting ur den kamera som finns i kentuisarna och gemensamt för de allra flesta är att de vill kommunicera med ”den andre” på något sätt. Vissa löser det genom att visa upp en lapp med telefonnummer eller emailadress, andra ritar upp alfabetet på golvet så kentukin kan flytta sig mellan bokstäverna och på så vis bilda ord. Det finns människor som använder detta för egna förbjudna begär men det finns också människor som botar sin ensamhet, ”det här är det närmaste jag kommer att ha en egen dotter” som en av iakttagarna uttrycker sig, och Samanta Schweblin balanserar fint här, det slår inte över åt något håll.

En del av dessa relationer får vi följa under en längre tid, hos andra blir det kortare nerslag men jag tycker att det här är en otroligt spännande bok. Jag ser framför mig att det här mycket väl skulle kunna bli verklighet. Många skulle avstå på grund av säkerhets-/integritetsaspekten men jag kan tänka mig att minst lika många skulle nappa för att råda bot på ensamhet eller av ren nyfikenhet på andra. Jag kan faktiskt också förstå lockelsen med en liten kentuki, den är ju ändå levande om än i andra hand och bör således kunna vara ett sällskap den också (men själv föredrar jag en alldeles vanlig hund).

• Betyg: 5/6
• Utmaning: Jorden runt på 100 böcker (Argentina)