Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.

Det här såg jag först tips om på Instagram hos Den läsande kaninen och därefter har den poppat upp lite här och var i mina flöden. Min vana trogen kastade jag mig på reserveraknappen på bibblan och jag får väl erkänna att jag blev lite matt när jag hämtade ut den och den var på över 800 sidor. Med Oates kan ju 800 sidor vara en fröjd likaväl som en utdragen och långsam upplevelse, jag tycker att hon är extremt ojämn. Men eftersom jag inte visste varåt det skulle barka den här gången var det bara att kasta mig in i boken och bilda mig en uppfattning om det hela.

Boken handlar om en familj där fadern dör (det sker väldigt tidigt i boken + avslöjas också i baksidestexten så ingen spoiler här) och vad som sedan händer med änkan och de fem vuxna barnen. Jag har ju precis förlorat min mamma så det var från ett eget perspektiv intressant att se vad, om något, som jag kunde relatera till i mitt eget sorgearbete. Men det är bara att inse att ibland går det inte riktigt att jämföra sig med litterära personer. Den jag kände mest gemensamt med är faktiskt änkan och hur hon utvecklas efter makens död. Barnens reaktioner var mig helt främmande.

Bokens fem vuxna barn har samtliga något som skaver i deras privatliv och det är fascinerande hur mycket som, i alla fall i fiktionen, kan knytas till en förälder. Ärligt talat har jag lite svårt att se hur detta skulle kunna ske på riktigt och i den omfattning som det handlar om här men det är förstås ont om män med motsvarande makt över sin familj i min egen bekantskapskrets så jag har inget att jämföra med. Hur som, barnens problemområden eskalerar när pappan går bort och mitt i alltihop försöker de få sin mamma att fortsätta leva som hon gjorde medan maken levde, ett tydligt inrutat och roll-/könsdefinierat liv.

Det är onekligen ett intressant familjeporträtt som Oates målar upp här och det är så fascinerande att läsa om vilka olika vägar barnen och änkan tar. En del kan man ana sig till tidigt, annat dyker upp och överraskar en som läsare. Mest älskar jag hur änkan till slut blir sin egen individ. Jag tror att boken hade varit knepig om den varit svensk men nu är den ju inte det utan det är bara att ge sig hän bland amerikanska hemmafruar, förväntningar och tabun.

De 800 sidorna bara glider förbi, det här är en av hennes magnifika böcker. En ren och skär läsningsnjutning som jag hoppas att fler tar sig tid för nu till sommaren när tiden kanske finns.

  • Betyg: 6/6

4 tankar om “Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.

    • Ja, den är så bra. Läsnjutning när den är som allra bäst. Man måste bara förlika sig med sidantalet innan man börjar. Väl inne i boken försvinner de dock i en rasande takt.

    • Kul, jag hoppas du kommer att tycka om den. Det är definitivt än av årets bästa böcker för min del. Jag fascineras så av att hon liksom får texten att kännas som ett rinnande vatten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s