Grim

Jag gav Grim av Sara Bergmark Elfgren i julklapp till min snart 15-årige son i hopp om att det kanske kunde vara något som lockade honom (ett hopp baserat på hennes tidigare böcker). Nu är min son ingen läsare av rang så föga förvånande lämnades boken åt sitt öde och jag bestämde mig för att bli först ut att läsa den – och det var nog bra. Jag kan tänka mig att för många 15-åringar funkar den men man måste nog vara en mer van läsare än min käre son för att uppskatta den här boken.

Boken utspelar sig dels i nutid när den 18-årige Kasper försöker hitta tillbaka till en stabil vardag efter att ha mått dåligt under en period och dels på 80-talet när Kaspers pappa Håkan var ung och ledde ett death metal-band som 16-åring. Det var inget jag tänkte på när jag läste boken men nu när jag skriver det här så inser jag att jag var också 16 år på 80-talet och ändå finns inte en enda tidsmarkör som gör att jag kan relatera till något. Jag bodde förvisso inte i Stockholm och jag har aldrig någonsin lyssnat på death metal men något borde jag kanske ha känt igen mig i tycker jag, men icke. Det som däremot slog mig var att de där unga pojkarna var oändligt mycket mer mogna än någon av mina klasskompisar var. Men, men, fiktion är fiktion.

Det har skrivits mycket om den här boken på senare tid och de flesta verkar älska den. Jag blev faktiskt lite besviken får jag erkänna. Dels tycker jag att boken skulle ha vunnit på att vara minst 100 sidor kortare och dels så hade jag nog hoppats på lite mer oförklarligheter (de som hon är en superduperstjärna på att skriva om). Death metal-scenen intresserar mig heller inte det minsta vilket förtar en del av läsnöjet. Jag kommer inte att pusha på att sonen ska läsa den här, han kommer aldrig att orka igenom och det finns annat som är bra mycket bättre (hennes Norra Latin t ex). Däremot avråder jag inte någon annan från att läsa den. Den är helt ok och jag läste ut hela på nolltid vilket i sig är ett gott betyg.

• Betyg: 4/6