Barbro Lindgren

Jag avslutade precis Även en ihålig nöt vill bli knäckt av Barbro Lindgren. Formatet är litet men innehållet är desto större. Hon sveper från skogspromenader med hunden till stora filosofer, från livräddning av spindlar till livets stora kärlek. Att man kan göra allt detta på så få sidor och utan att på något enda sett göra avkall på flytet i texten är beundransvärt.

När jag läser de här böckerna med livsfilosofi från Öland så blir jag både glad och ledsen – samtidigt. Glad för att det finns så mycket i det lilla som vi alla kan glädjas åt, ledsen för hur kort och flyktigt allting ändå är. Kanske kan dessa förhållanden inte klara sig utan varandra och jag försöker vända det där med flyktigheten till att gälla även det som är dåligt. Allt går ändå över, eller lindras, med tiden.

Det som gnager lite i mig är frågan om meningen med livet verkligen är att ägna så mycket tid åt att ”uppnå” och först på senare år, när man blivit äldre, ha tid att reflektera över detta uppnådda. Det är lätt att säga att man ska leva i nuet och njuta av de små sakerna men vi vet alla att det är långt ifrån enkelt i en vardag som känns som en bergochdalbanekarusell. Jag tänkte mycket på den här boken idag när jag var ute på min egen skogspromenad med min hund (som heter Caesar men som hade hetat Mimmi, precis som Lindgrens hund, om han hade varit en hon) och sen läste jag ut den över en kopp te vid hemkomst. Jag vill också ha en regelbundenhet av saker jag mår bra av, inte bara stjäla till mig sådana stunder här och där under konstant dåligt samvete över att jag borde göra något annat.

Ändå känner jag ett slags lugn när jag nu läst ut boken. Året kommer och året går och ser man det från ett större perspektiv så är cyklerna tydliga, det är mer på mikronivå som allt känns uppförstorat och farligt överhängande. Och just precis nu blev jag väldigt sugen på att läsa Muminserien. Där är också farorna stora och hemska, det är kanske just precis det som min boksjäl behöver just nu.

4 tankar om “Barbro Lindgren

    • Det instämmer jag i helt och hållet. Familj, nära och kära är prio ett. Men jobbet kräver likväl en massa, dagens skola kräver lika mycket, eller mer, av barnen. Om jag började uppleva stress i samband med att jobb så stressas barnen idag redan från åk 8 (iaf våra barn). Där kan man prata prestationskrav. Så när jag skrev det där om att ”uppnå” så var det inte så mycket kring status i vanlig mening utan mest att hela tillvaron vill ha mer och mer av oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s