Jag drog mig lite för att börja med Louise Glücks Ararat men då den ska avhandlas på bokklubben i morgon insåg jag att det inte längre fanns någon återvändo. Jag är absolut inte en van lyrikmänniska, jag är inte ens en ovan sådan för jag har helt enkelt inte läst lyrik tidigare.
Det här var 56 sidor plågsam njutning. Njutningen ligger i språket. Plågan ligger i insikterna.
Föräldrar och barn. Syskon. Familj. Släkt. Död. Kärlek. Oförmåga.
Jag vet inte hur man bäst beskriver lyrik så det överlåter jag åt andra men jag vet att det här är en bok jag kommer att läsa om. Jag har gjort en mängd markeringar på ställen jag vill gå tillbaka till; textrader som jag vill läsa igen och hela dikter jag behöver tänka igenom och relatera till.
Lyrik skriven av en nobelpristagare, vem hade kunnat ana att det skulle kunna vara så bra och så lättillgängligt?
Glück är trevlig läsning, man upptäcker något nytt hela tiden.
Ja, en mycket angenäm ny bekantskap. Jag påbörjade Vild iris redan idag.
Funderat på att läsa något av författaren. Hört att det ska vara lättillgängligt och det låter bra att det är så. Läste lite lyrik när jag var yngre, men det känns som evigheter sen…
Den här kan jag verkligen rekommendera och den gav dessutom mersmak (har inte heller hänt med överdrivet många nobelpristagare).