286: Spöklikt (137/365)

Man sitter i en glänta och hör tunna röster ropa ”mamma” och ”pappa” och det känns onekligen som spökröster från övergivna eller bortkomna barn. Rätt spöklikt och trots att jag ju vet att det är en installation skulle jag inte vilja vara där ensam. 

   

Advertisements

2 reaktioner på ”286: Spöklikt (137/365)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s