Förmodligen är jag bland de absolut sista i bokbloggarvärlden om att ha läst Steglitsan. Men den kändes så tjock när jag började på den någon gång i våras, en trött kväll, och jag orkade bara några sidor. Tänkte dock att den skulle passa utmärkt in i Tre på tre-utmaningen där jag glatt angav att jag skulle läsa tre tegelstenar, varav en den denna senaste av Tartt.
Jag hade lite blandade förväntningar på den här boken. Jag älskade förstås Den hemliga historien medan jag knappt orkade ta mig igenom Den lilla vännen. Så frågan var väl hur Steglitsan skulle stå sig i detta sällskap. Recensionerna jag har läst har varierat från briljant till för tjock.
Det är rätt ovanligt att jag tycker om böcker som har en huvudperson som jag inte kan relatera till eller förstå och jag tycker i det här fallet att Theo är en rätt korkad person och jag tycker definitivt inte om hans kompis Boris. Att Theo är traumatiserad köper jag men att han sedan gör de livsval han gör, det har jag lite svårt att förstå faktiskt. Nu ordnar ju det mesta upp sig till slut men lycklig verkar han inte kunna bli.
Jag har också lite svårt för att den här drogromantiken. All sprit, alla droger och dessutom i så unga år. Känns sådär. Mitt intresse för att läsa om dylikt är rätt begränsat.
Men ändå. Vilken bok! Vilket språk! Som ett led i att läsa mer på svenska så läste jag den här översatt vilket till viss del kändes lite konstigt men jag är ändå nöjd med det beslutet för det svenska språket flyter på perfekt. Jag slukade boken på mindre än två veckor och även om den var tjock hade jag gladeligen kunna läsa några hundra sidor till. Hade gärna fått veta mer om livet framöver, trots min egentliga aversion mot huvudkaraktären. Fascinerande. Och språket är så fint, det bara porlar fram över sidorna, de deprimerande miljöerna och skeendena till trots.
Synd nu att det lär dröja minst tio år till nästa bok av Tartt (och jag undrar i mitt stilla sinne om det är sunt med den skrivprocess hon berättade om när hon var på Kulturhuset i våras).
Betyg: 6/6, inte minst på grund av språket.
Tant Augustas tekopp 
Men jag håller med! Konstigt att vilja läsa mer hela tiden trots att jag inte gillar vad de gör?
Det är väl det som skiljer en duktig författare från en mindre bra 🙂
Och jag som lever nära en drogande ungdom tycker faktiskt inte att hon romantiserade drogerna. Utan mer konstaterade att drogerna fanns där och de tog dem och sen var det inget mer med det. Det var så det var, liksom. Vilket jag tror är rätt vanligt, i en värld som vi aldrig kommer nära, inte ens jag. Utan mer traumatiserade världar. Däremot tycker jag det var jobbigt att läsa om drogerna eftersom det just ligger så nära mig.
Romantiserande var kanske fel ord. Men ändå är det liksom något de gör så där i förbigående ungefär som om det hör normal vardag till. På något sätt skulle jag tycka bättre om något slags fördömande av det bruket. Men det är jag och min moraliserande litteratursida, på samma sätt som jag tycker att den onda alltid ska åka fast i böcker/filmer. Hatar öppna slut eller när mördare o dyl går fria (à la American Psycho).